Direktlänk till inlägg 26 december 2011
Idag vaknade jag utan att ha det minsta ont, det var en riktig frihetskänsla. Jag känner mig väldigt trött men fortfarande väldigt glad åt att slippa smärtan. Vi ska snart iväg till mina föräldrar och ha en liten julafton såhär efteråt. Jag saknar Alexander så grymt mycket, sist jag träffade honom var den 23:e när Olle larmade, Alexander for samtidigt som ambulansen kom. Så det ska bli jättemysigt att träffa sitt hjärta igen. Förhoppningsvis får han följa med hem ikväll .
Till anomym så vill jag bara säga att jag i nuläget inte har bestämt nånting. Du har självklart rätt till din åsikt och jag är övertygad om att många delar den med dig. Dock vet du mfl för lite om vad jag och pappan till barnet har för kontakt och vad vi har kommit överens om mm. Det är inte heller något som jag tänker dela med mig av. Men inget beslut har fattats ännu och det är nånting som jag och pappan har pratat med varandra om.
En del tycker ju som sagt att jag absolut ska behålla barnet, det vill jag ju egentligen göra men samtidigt gäller det ju verkligen att tänka genom saken fler än en gång. En del tycker som anonym tycker att det är sjukt egoistiskt att behålla barnet eftersom pappan till barnet plötsligt har dragit sig ur. Jag tycker att det handlar mycket om vad jag som mamma klarar av själv. Visst alla barn förtjänar 2 föräldrar det håller jag absolut med om. Men samtidigt tänker jag, vad vill jag? vad vill Alexander? klarar jag av att ta hand om 2 barn?, hur kommer barnen att få det? mm. Det är så otroligt mycket frågor och svar som jag måste ställa till mig själv innan jag kan säga nånting. Det är ett livsavgörande beslut som ska tas och det tar man inte över en natt. Sen så kommer jag inte att stå helt ensam med båda barnen heller då det finns en kille som hemskt gärna vill ta på sig ansvaret för båda barnen, Alexander har en pappa som älskar honom och som han älskar. Jag vill fortfarande inte nämna namnet på killen som verkligen vill finnas för mig och mina barn om jag behåller nummer 2. Så därför behöver jag tänka genom saken fler gånger.
Nu flyttar jag igen. http://www.nattstad.se/Carriecarrie Det verkar inte lika roligt så kanske kommer jag tillbkas till den här bloggen. Men nu gör jag ett försök, folk påstår ju att nattstad är sååå mycket roligare. Nåja det återstår att...
Det är 1:a Juni idag och inte det minsta varmt, det är ca 16 + ute, ok det är inte jättekallt men jag saknar den riktiga sommarvärmen som vi hade förra helgen då det var minst 22 + och strålande sol. Vars har den värmen tagit vägen liksom?. Borta i G...
Carrie kallas jag, jag är 28 år och bor ensam med min son Alexander på 2 och ett halvt år och mina hundar Akila och Chila.
I min blogg skriver jag om våran vardag som kan vara både händelserik och intensiv men också väldigt lugn.
Alexander är min son, han kom till världen den 4 juni 2009 kockan 05:45 med ett skrik som verkligen talade om för alla att han var här. Han vägde då 3030 gram och var 49 cm lång. Ett minne för livet.
Häng med oss i vårat liv, jag lever med tanken att man ska försöka njuta av sitt liv och leva i nuet, för ingen vet hur morgondagen ser ut.
Ha en trevlig lässtund.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 |
|||
26 | 27 | 28 | 29 |
30 |
31 | ||||
|