Direktlänk till inlägg 31 december 2011
Ja nu är man tillbaks igen bloggen.
Som ni alla vet så skulle jag på ett ultraljud den 29:e för att se hur långt gången jag var och för att fatta ett beslut kring abort eller inte. Jag for dit, MEN på ultraljudet så såg man inte det man trodde man skulle få se. Det visade sig att graviditeten hade satt sig i högra äggledaren, vilket hade gjort att den hade brustit. Jag hade blod fulla buken vilket nog är förklaringen till smärtan som jag har haft. När dom såg det blev jag direkt skickad till operation. Jag hann inte reagera på nånting, jag skulle ju boka tid för en abort, vad var det som hände???. Rolf schliker som gjorde operationen sa till mig att om vi inte opererar dig omgående så kommer du att dö. Jag hängde fortfarande inte med, skulle jag dö?, var jag i en så alvarlig situation att det var livshotande??. Plötsligt var jag på operationen där dom sa lite saker som hastigast, typ vi kommer att he ner ne slang i halsen på dig när du är sövd för du behöver hjälp att andas. Jaha vadå? kommer jag att sluta andas? vad händer med mig??. Vi vet vad vi gör, det är ingen fara, du kan vara lugn, godnatt.
Vaknade upp på intensiven, vad hade dom gjort med mig?. Jag sov 6 timmar på iva innan jag verkligen började kvickna till. Okej jag vet att jag blev opererad men vad mer?. Dom kommer in och berättar att allting har gått bra, dom har tagit bort höger äggledare och tömt buken på blod på operationen, ok jag var alltså inte gravid längre. Fick ligga kvar på iva ett tag till innan jag blev hämtad och lagd på en annan avdelning. Fick 2 sprutor när jag kommit dit, en mot blodproppar och en morfinspruta till mot smärtan, sen sov jag. Vaknade några gånger på natten av att dom ville ge mig mera smärtstillande. Sen sov jag ännu mer. Dagen efter så var jag relativt pigg så då fick jag vet samma sak igen, men kunde ta informationen på ett lite bättre sätt 6 deceliter blod i buken är mycket, jösses. Fick äta lunch, fick besök av min moder och min son. Började gå runt i rummet med min svävare som jag fick låna, det gjorde ont, jag blev trött och yr, fick lägga mig igen. Sen fortsatte jag att hålla på sådär några timmar till. När läkarna ansåg att jag var tillräckligt pigg så fick jag fara hem med smärtstillande och order om att inte göra nånting annat än att ta det lugnt. Alexander då? han är just nu hos mina föräldrar och kommer att vara där åtminstonde en vecka, städa får jag inte heller göra och handla själv kan jag ju bara drömma om.
Idag mår jag ganska bra, har inte hunnit svälja allting som har hänt ännu. Jag har blivit snittad i buken så jag har ett lång plåster där. Den 1/4 ska jag tillbaks till lassarettet och ta bort agrafferna, sen den 26/1 ska jag på en undersökning till för att se att allting har läkt som det ska mm.
Hmm när kommer min reaktion på allting?, när kommer jag själv att förstå vad som har hänt?. Men nu vet alla vad som hände med min graviditet. Så det blir inga fler barn just nu. Självklart kan jag bli gravid igen fast jag bara har en äggledare, men det finns alltid en ökad risk för att det kommer att hända igen. Men nu vet jag av egen erfarenhet hur skört livet är, hur nära det var att mitt liv tog slut. Det skrämmer mig, det kommer att skrämma mig ännu mer när min reaktion på allting kommer.
//Var rädd om livet, ni har bara ett.
Nu flyttar jag igen. http://www.nattstad.se/Carriecarrie Det verkar inte lika roligt så kanske kommer jag tillbkas till den här bloggen. Men nu gör jag ett försök, folk påstår ju att nattstad är sååå mycket roligare. Nåja det återstår att...
Det är 1:a Juni idag och inte det minsta varmt, det är ca 16 + ute, ok det är inte jättekallt men jag saknar den riktiga sommarvärmen som vi hade förra helgen då det var minst 22 + och strålande sol. Vars har den värmen tagit vägen liksom?. Borta i G...
Carrie kallas jag, jag är 28 år och bor ensam med min son Alexander på 2 och ett halvt år och mina hundar Akila och Chila.
I min blogg skriver jag om våran vardag som kan vara både händelserik och intensiv men också väldigt lugn.
Alexander är min son, han kom till världen den 4 juni 2009 kockan 05:45 med ett skrik som verkligen talade om för alla att han var här. Han vägde då 3030 gram och var 49 cm lång. Ett minne för livet.
Häng med oss i vårat liv, jag lever med tanken att man ska försöka njuta av sitt liv och leva i nuet, för ingen vet hur morgondagen ser ut.
Ha en trevlig lässtund.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 |
|||
26 | 27 | 28 | 29 |
30 |
31 | ||||
|