Så går allting frammåt, Alexander är på dagis. Igår var jag jättedeppad och mådde skit. Det var för att jag inte vet hur en person tänker kring vissa saker, men så började jag själv tänka efter. Jag har ett liv, jag väntar mitt andra barn, det ska gå bra no matter what liksom, det kommer att gå bra.

När jag åt lunchbuffen med Erica igår så slutade det med en halsbränna som inte var av denna värld alltså, jag tror jag åt lite för mycket, men det är svårt att stoppa när det är så sjukt gott. Imorse vaknade jag av att Alexander busade, då tänkte jag på hur lyckligt lottad jag är som har min fina son, mina fina vänner mm. Jag har verkligen ingenting att klaga på, bortsett från en sak som jag inte vill skriva ner här.

Nu ska jag försöka få i mig något, jag mår illa. Jag gör det när jag inte äter direkt då jag känner mig hungrig. Jag börjar tvivla på om jag inte är längre gången än vad testet säger. Men det blir väll att ta kontakt med mvc snart. Jag måste bara prata med pappan till barnet som inte dök upp igår som han sa att han skulle göra.

Idag ska jag städa här hemma, jag hoppas Rosita hör av sig och kan ta sig hit. Jag vet inte om jag orkar fara till henne idag. Nåja får se vad som händer, farsan ska ju komma förbi och hjälpa mig med en sak. Jag och Alexander måste ju flytta alltså, vi kan ju inte bo i denna lägenhet om den ska fortsätta att förfalla liksom. Helt otroligt!.

Livet är unikt för alla på väldigt många olika sätt. En del mår bra, en del väljer att avsluta sina liv, en del gifter sig och skaffar barn innan dom fyller 20. En del står ensam med 10 barn, en del med mindre. Alla har i fördomar om folk, folk som vi inte känner men bara har hört talas om. En del har fördomar om folk som dom kände när dom var små, folk som man blev ovän med då mm. En del tror, andra gör det inte. En del livnär sig mer eller mindre på skitsnack och skvaller meddans andra verkligen håller sig så långt borta från allting sånt som det bara går. En del gillar att förstöra för andra av olika orsaker, meddans andra gillar att hjälpa folk. Människan är en så grym och elak varelse, men samtidigt så underbar och varm. Alla vill vi någonstans vara den här underbara, varma fina människan. Dom flesta av oss är ju det, alla har ju trots allt nånting fint i sig.

Mitt liv har varit en stor berg och dalbana, först mår man bra, sen blir allting kaos, sen mår man bra igen och så har det fortsatt. En del saker har gått jättebra för mig meddans andra saker inte har gått alls. Min uppväxt var inte speciellt bra, enligt mig själv. Jag tittade på många andra barn och tänkte att dom där föräldrarna vill jag ha, den där familjen verkar lycklig mm. Alla har vi våra mörka hemligheter, jag tror inte det finns någon som inte har nått lik i garderoben. Många ger ju skenet av att ha det så bra och vara den lyckliga familjen utvändigt, men bara dom vet hur dom egentligen har det. Jag som barn låtsades vara glad och lycklig, men samtidigt visade jag att jag inte mådde bra, jag var rädd för allting. Fick jag hjälp?. NEJ, jag fick leva med känslan av att inte vara älskad, av att hela jag var ett stort misstag, jag var rädd hela tiden och kunde inte betee mig normalt. Nånstans mitt i allting blev jag så förvirrad så jag tom retade en del vuxna bara för att få uppmärksamhet, det slutade ju med att jag fick skäll av mina lärare te.x Det enda jag ville var att bli omtyckt, mina försök att synas och höras gav bara negativa resultat, men tom det kunde jag stå ut med för då visste jag iallafall att dom hade sett mig.

Det är inte en sån uppväxt jag vill ge mina barn. Jag vill att dom ska känna sig trygga, vara glada och framförallt veta att dom är någon att räkna med. Dom ska känna att dom har nånting att säga till om, dom ska veta att dom är unika och lika värdefulla som alla andra. Dom ska få veta när dom gör både rätt och fel. Dom ska växa upp med beröm och kärlek, men också med regler och konsekvenser. Jag kommer aldrig att bli den perfekta felfria morsan till mina barn, men jag kommer som alla andra att göra mitt bästa och se till att dom alltid kommer i första hand. Det är så jag tänker kring mina barn, jag kan bara hoppas att jag lyckas. Min son är 2 år och 6 månader, mitt andra barn har jag i magen. Det är på tok för tidigt att äns säga hur det kommer att gå i den frågan. Men jag vet att ni läsare redan har listat ut att jag är gravid igen. Många av er tänker, hur fan kan hon, hon kan ju inte ta hand om det barn hon har, eller så jävla oansvarigt mm . Men många av er läsare tänker också, gud så roligt, det hä fixar du gumman. Jag ska ärligt säga att jag just nu inte riktigt vet vad som kommer att hända kring allting. Jag gjorde 2 test igår och båda var dom positiva. Ska också säga direkt att jag i nuläget inte kommer att svara på några frågor om pappan till barnet som jag har i magen, dels i respekt för honom men även av andra orsaker. 

    Själv tänker jag att jag kommer att fixa det här om det nu går som jag hoppas på. Jag misstänkte sen ca 1 vecka tillbaks att jag kunde vara gravid, men ville avvakta med att göra ett test eftersom jag slog bort det då och tänkte att jag bara inbillade mig. Men då jag har mått illa och haft ont i brösten mm så gav Rossan mig ett test först som jag gjorde, som visade ett otydligt svar, först såg jag inte det andra strecket så jag gick till henne och sa att jag inte trodde att jag är gravid. Hon svarade då att hon såg 2 streck, jag tänkte direkt att hon inbillar sig, men då jag tittade igen så såg jag också ett streck till. Jag lämnade henne hemma med barnen och for till solbacken och köpte ett riktigt test som visar vilken vecka man är i. Ni ser själva på bilden vad svaret blev. Jag blev överlycklig, jag är fortfarande glad över beskedet och ångrar ingenting. Jag vet att jag kan ta hand om två barn. Förhoppningsvis blir jag inte ensam med dom.

Nu vet ni var jag står i livet.

Just nu känner jag mig så grymt sviken och inte bara från en person. Jag trodde att det skulle bli kul, istället blev det bara kaos. Får väl se vad som händer med tiden... Jag är arg, hur kan någon sjunka så lågt som några stycken har gjort. Hur kan man så lätt häva ur sig en så självisk sak?.

Jag vet vart jag står, jag klarar mig, Alexander klarar sig. Men vem ska hjälpa dig?. Allt jag vill säga är tänk dig för.

Som att inte allt kaos runt det skulle räcka så fick jag veta att min mormor ligger på sjukhus, hon har tydligen halkat ute och brytit benet. Hur alvaligt är det i hennes ålder?. Hoppas av hela mitt hjärta att allting går bra för henne, älskade mormor.

Alexander sover, jag är jättetrött men kan omöjligt somna. Mitt liv har tagit en totalomvändning idag. Det finns alltid hopp för framtiden. Jag ger inte upp, NEVER!!!!.

Rosita och Bosse, TACK FÖR ATT NI FINNS  .

Bortsett från den stora nyheten som jag tänker dela med mig av längre fram så har jag och Alexander haft en bra dag med Rosita och Felicia. När hon hade hämtat Felicia på dagis så kom dom hit och var här med oss hela kvällen, riktigt trevligt att umgås med dom här hemma:

    Jag har inte så mycket ork att skriva just nu, då jag är ganska omtumlad efter denna underbara nyhet.

Men jag slänger ut ett videoklipp:

    Våra barn är ju bara så underbara, Rossan du är den absolut bästa som finns, du vet nog vad jag menar.

//Kram 

Jag fick veta en sak idag, jag fick veta en sak som kommer att förändra både min och Alexanders framtid. Rosita vet, Erica vet, Bosse vet. Min moder vet, alla blev glada utom min mamma. Jag älskar min mamma det gör jag verkligen, därför gör det så ont att hon inte tror på mig i den här frågan, både hon och jag vet ju att jag kan, varför då denna negativa reaktion?. Jag blev arg, sårad, besviken ja tom hatisk för en kort stund. Min mamma som alltid finns i vanliga fall, varför inte ge mig stöd istället för misstro?.                           Jag är inte det minsta rädd för framtiden för även om min hon eller farsan tror att jag inte kan så VET jag att jag kan, jag vet att jag kommer att fixa framtiden. Min son kommer att älska det, även jag.

Jag avslöjar var det här handlar om längre fram, en del kan nog lista ut det, andra inte.

//Ha det bra.

Nu tror jag det är +grader igen, det känns så och allting börjar smälta. Det var såphalt när jag och Alexander gick mot dagis, helt otroligt, jag vet inte vad jag ska tro om denna vinter. Ena dagen är det iskallt och andra dagen är det varmt ute. No matter what så är det alltid härligast när det är varmt, så länge ingen halkar och slår sig i halkan. Jag funderar på att köpa en hjälm till Alexander som han kan ha när dom är ute på hans dagis om det ska fortsätta vara såhär halt.

  Alexander står i köket och har nyss borstat tänderna. Kläderna han har är i storlkek 98/104 hur kan han har hunnit växa så mycket redan?. Just efter att jag hade tagit bilden så sprang ut i hallen för att klä på sig, då det var dags för dagis.

    Han har blivit så duktig på att klä på sig själv. Jag vet att det är skokaos i hallen så jag ska verkligen ta göra en storränsning bland alla skorna för en hel del av dom som ligger där har han vuxit ur. Jag är extremt långsam ibland.

Jag har nyss avslutat ett långt trevligt samtal med Erica på telefon, nu ska jag lägga mig och vila en stund då jag är extremt trött. Jag hade svårt att sova inatt, katterna härjade lite överallt i lägenheten, Alexander kom till mig mitt i natten men hade svårt att somna han också. Sen när han väl somnade bökade han på i sömnen  så det blev inte mycket sömn för mig inatt. Ska starta diskmaskinen, tvättmaskinen är redan igång. Sen måste jag dammsuga efter alla djur som har varit här, Tarzan och Dewey var ju båda här till igår. Nu är det bara Sky och Meja här hemma vilket är riktigt skönt faktiskt.

Sen kunde jag ju inte sluta läsa i boken:

   Den blir bättre och bättre hela tiden, jag tror jag läste till tolv inatt. Så att jag är trött nu är inte bara Alexanders fel, verkligen inte. Men jag får skylla mig själv när jag lägger mig och läser och inte kan sluta. Böcker kan vara så beroende framkallande, speciellt böckerna som jag har fått låna av Jennie. Tack vare henne så har jag kommit på att verklighetbaserade böcker verkligen är min grej  .

Ikväll känner jag mig orolig för nånting som jag inte kan beskriva eller förstår själv. Hmm jag tror jag har glömt att ta min medecin idag. Oron smög sig på, men jag känner dock ingen ångest vilket iof är skönt, men det stör mig att oron smög sig på. Kanske boken kan bota min oro, jag hoppas det för egentligen är jag ganska trött. Jag var nyss in till Alexander och tittade till honom, han sov och var lika söt som alltid. Men jag f¨r väl se hur natten blir.

//God natt alla underbara läsare".