Då har man kommit hem från krimatoriet, jag var med på slutet av en krimering idag. Fan också!!!. Jag berättade min erfarenhet av hur en krimation går till, sen fick jag veta att allting bara var en bluff och en synvilla, jag orkar inte ta det nu men kan berätta sen när jag har hämtat mig från chocken. Hursomhelst så kändes det bra att få komma dit och prata med dom, även se slutet på en krimering. Jag ska dit till veckan igen och se från början tillslut på en krimation. Idag var upplevelsen helt annorlunda från första gången jag var där, idag kände jag mig lugn, det var inte farligt. Ok jag tar det nu iallafall då jag hela tiden ger vibbar om det.

Jag har varit med om en krimering en gång tidigare, det var hemskt, det var OTÄCKT!!. Varför? Jo för att jag såg en människa som blev krimerad sätta sig upp i ungen, det gick fort allting, på bara några sekunder var det över. Jag blev rädd, fruktansvärt rädd, många tankar han fara genom huvudet på mig, typ han lever gör nånting. Jag hade mardrömmar om det jättelänge efter den upplevelsen.

Då jag kom dit idag var jag rädd, speceillt när han sa att vi kunde gå ner för att dom höll på att krimera en människa nu. Jag följde med, men var fruktansvärt rädd för vad jag skulle få se. Nu var det ju som sagt i slutet och det var ju skönt då allting var så lugnt. Jag berättade att jag hade varit med tidigare och att liket då hade satt sig upp. Då säger Ronnie som jobbade där att det inte stämmer, liket sätter sig aldrig upp, han har då jobbat där i 30 år. Jag blir inomborsd förbannad men lyckas behärska mig och säger att jag har sett det, jag har för fan sett det med egna ögon så påstå inget annat!. Han svara då att det kan bildas en virvel en syrevirvel om jag kom ihåg rätt som gör att det kan se ut som att liket sätter sig upp, även reser på sig ibland. Genom med att det går så otroligt fort så kan det bli en synvilla som gör att man upplever att liket sätter sig upp tom med reser på sig i vissa fall. Men det händer inte, det har aldrig hänt. Jag blir chockad och har svårt att tro på det han säger först, men ju mer han förklarar och berättar för mig desto mera logiskt och troligt låter det, men för att jag ska bli 100% säker och komma över min skräck efter det jag såg första gången så ska jag få komma dit igen och se på en krimering från början till slutet. Jag tror på honom, jag måste bara övertyga mig själv om att det jag såg inte hände, det var bara en synvilla pga virveln.

När vi gick därifrån var jag upprörd, skakig och tom gråtfärdig för att jag bla var så nådigt förbannad, sårad mm. Hur fan kunde killen som jobbade där första gången låta oss som var där tro att det verkligen hände? HUR FAN KUNDE HAN LÅTA OSS TRO DET UTAN ATT SÄGA HUR DET EGENTLIGEN VAR?!!!!!!!!!!!. Så jävla sjuk människa, alla år som jag trodde att det var så, alla år som jag visste att det var så. Jag vet ju vad jag såg, jag är ju inte helt dum i huvudet!!. Var det så jävla svårt att säga att det kan se ut så pga virveln, mååånga har sagt precis som jag att liket sätter sig upp, en del har sagt att det reser på sig. Men i själva verket så är det inte så. Jag har gått och mått dåligt alldeles i onöndan. Jag är bara tacksam för att Ronnie kunde berätta hur det egentligen är för mig. Men alla andra som har sett det jag har sett då? dom borde också få veta hur det egentligen är. Alla som tror på det dom såg och vet att det är som jag säger, alla dom då?.  Jag hoppas att dom också vågar gå tillbaks för att få veta sanningen om det vi såg. Det jag ser är ju sant liksom. Men synvillor förekommer. Tack för att du hjälpte mig Ronnie, tack för att jag får komma tillbaks igen till veckan. Nu vill jag se verkligheten för var den egentligen är, nu vill jag se vad det var som egentligen hände första gången jag såg en krimering.

För att lugna ner mig så ska jag försöka få i mig nånting till lunch, sen ta en långpromenad med Chila. Jag ska plugga men just nu kan jag omöjligt konsentrera mig, lite frisk luft före, så kanske jag blir människa igen.

Sen Chila flyttade hit så har det varit ett ständigt kaos i lägenheten, man går upp på morgonen, sonen och hunden busar, man lämnar sonen på dagis, imorse fick Chila följa med och lämna honom, sen när hon är nyrastad så går man in. Då är det fullt ös på Chila, hon springer fram och tillbaks med sin leksak och har roligt en stund innan hon lägger sig till rätta under vardagsrumsbordet där jag oftast sitter och ser på tv meddans jag äter frukost. Jag älskar Chila och Alexander, jag älskar det kaoset dom ger mig på morgonen, jag älskar kaoset som blir när dom träffar varandra när Alexander kommer hem från dagis, det kaos dom ger mig är ett tecken på lycka, det kan jag leva med då det är en valp och en liten pojke som har funnit varandra.

Men om man ska prata om nånting annat än min hund, så kan man kanske säga lite om min katt. Sky tycker att Chila är extremt jobbig, Sky skulle nog inte ha så mycket emot att få ha mig för sig själv och få tillbaks lugnet som fanns här hemma innan Chila kom. Ibland kan Sky ligga i mitt knä och titta på mig, det ser ut som hon tänker.. Vad har du tagit hit för monster?, hon drar mig i pälsen, hon knuffar mig, hon jagar mig, men samtidigt så kan hon vara riktigt mysig ibland. Jag tänker bara att Chila kommer att lugna sig när Sky säger ifrån på alvar, hon har börjat fräsa ifrån nu när Chila blir för jobbig men samtidigt skulle kanske Chila behöva få sig en klo över nosen som en tydlig markering. Jag tror det kommer snart för Sky börjar bli extremt less nu.

Alexander tycker att livet blev underbar när vi skaffade Chila, han har alltid varit en livsnjutare men en hund gör alltid livet ännu mera spännande, speciellt en så här busig hund. Alexander är min ängel som kan ta djur för hårt men också vara extremt duktig på att ta hand om djur. Alexander och jag ska bara ha mysigt hemma i helgen med våra djur, vi ska ta promenader med Chila, se på film i soffan och mysa med Sky mm mm. Alexander är mitt liv.

Jag då?. Jag har fått fullt upp sen Chila kom, jag mår så bra sen hon kom. Alla promenader som jag kommer ut på, all träning som hon behöver, det är sånt som jag älskar med mitt liv. Jag har bara hunnit sätta mig ner med studierna en kväll så idag måste jag egentligen vrålplugga, det är tur man har helgen på sig också. Jag har njutit i aldra högsta grad av mitt sportlov, kanske njöt så mycket att allt som hette studier fick hamna på sidan lite för länge. Det är så typiskt mig. Men det jag tänker göra nu är att ta min vanliga morgonkopp med kaffe, äta lite frukost, plugga en liten stund, ta ut Chila och sen ska jag bege mig mot krimatoriet på Alhem. Jag ska vara där klockan 10, nu får det bära eller brista för mig, men jag behöver den här sortens hjälp för att kunna gå vidare. Sen jag skaffade Chila har jag haft så mycket annat att tänka på mm, men det faktum att jag höll på att mista livet och förlorade det som skulle bli mitt andra barn finns endå kvar. Kanske har jag inte haft det i tankarna så mycket dom sista dagarna men det kommer tillbaks förr eller senare, så därför har jag nu valt att ta emot den här hjälpen som jag har blivit erbjuden. Jag berättar mer om det sen när jag har varit där.

//Talk to you later.

Jag kom på nu att jag inte har skrivit så mycket om min dag. Hursomhelst så har jag varit med Rossan idag, vi har varit på solbacken och handlat och sen var vi hemma hos henne och förberedde allt inför eftermiddagen då hon skulle få besök av familjen, Rossan gjorde en jättefin tårta och en jättegod cheecake som hon bjöd mig på, tårtan kanske jag får smaka på imorgon. Chila var överlycklig då hon fick slicka i sig grädden som blev kvar, i den hedde jag lite levergodis, hunden var i himmelriket just då och Tarzan fick inte ens smaka. Vi var också ute med hundarna i skogen på en 40 minuters promenad, vi gick längs skoterspåret, hundarna rejsade och allting var bara underbart.

Sen nu ikväll så kom Pelle, Jennifer och en kompis till henne förbi och hälsade på. Jag hade tänkt bjuda in dom men då dom hade lite bråttom så satt vi i deras bil och hade riktigt trevligt, dom är så underbara och framförallt roliga att prata med. Coola gänget, jag hoppas vi ses snart igen. Nu ska jag söva min son som står bredvid mig och busar som vanligt, Chila ligger under sängen, jag tror hon blev trött av vårat besök. Det var roligt att hur glad hon blev när dom kom. Jag diggar deras lillhund Kiba, hmm jag tror han heter det, jag och mitt minne, han är så vansinigt söt. Hmm får komma på ett sätt att lyckas ta med mig honom nångång mohaha.

Visst är Chila fin?

//See you...

När Alexander kom hem från dagis idag var Chila ensam hemma, hon blev överlycklig när vi kom hem. Hon börjar alltid med att skälla ut matte som har varit borta på tok för länge enligt henne. Sen rusar hon fram till Alexander, dom busar, dom pussas och kramas om vartannat, det kallar jag riktig kärlek. Alexander kan säga ifrån när hon blir för jobbig och visst kan han behöva hjälp ibland men jag tycker att dom båda gör det så otroligt bra. Visst händer det att dom har krockat med varandra då allting går så fort och Alexander har blivit ledsen för att det har gjort ont mm, men det är bara olyckor som händer när mina två älsklingar sätter igång att busa. Men jag måste säga att jag är så otroligt stolt övet både min son och min hund, Alexander har ju vuxit upp med hundar från den dagen som vi kom hem från bb så han har lärt sig hur man ska hantera djur, visst går han för långt ibland som alla andra barn gör men oftast är han så gudomligt snäll med djuren.  Chila har haft en väldigt tuff start i sitt liv men är trots det så otroligt underbar, hon har anpassat sig till oss och vårat famlijeliv otroligt bra på bara 3 dagar, att hon är en hund som tillhör oss är det ingen tvekan om. Hon är barnvänlig till tusen, hon blir lite för uppspelt ibland som alla valpar blir och kan då ta i lite för mycket, men det finns absolut ingenting ont i henne alls. En nackdel är att hon drar alldeles för mycket i kopplet när vi är ute med henne och det blir ju tyvärr så att Alexander inte får ta henne pga det vilket är synd för han älskar att hålla i kopplet. Som tur är har vi ju fortfarande Tarzan väldigt mycket och han har det ju aldrig varit några problem för Alexander att gå med.

Det känns så otroligt bra att Chila bara är 7 månader för då vet man att man kommer att ha henne många år till så länge det nu inte händer nånting, men det får man ju hoppas att det inte ska göra. Och för att vara så ung och ha haft en så pass tuff start i livet som endå har haft så är jag riktigt imponerad av henne. Hon skäller gärna på en del människor och har svårt för män, då blir hon ofta väldigt osäker, så det blir fler promenader med henne i stan. När Alexander hade kommit hem så busade vi hela gänget som var här, jag har en killkompis på besök. När han brottade ner mig på golvet i köket på skoj så gick Chila emellan oss, hon började med att skälla på honom men då han inte lyssnade på henne då så hoppade hon fram och klöste honom i huvudet. Han fick ont, jag kanske är lite elak nu men jag blev glad när jag såg att hon försvarade mig, det känns verkligen som att man har lyckats vara en bra hundägare och har vunnit hennes förtroende på så pass kort tid.

Nu står min son här och busar så jag får inte ro nog att skriva mer, men slänger nog in ett inlägg lite senare. Ska rasta Chila igen om en liten stund då dom har hållit igång här inne en hel del sen vi kom hem. Nu la hon sig iof under min säng och sov, hennes favoritplats, hon sover alltid under min säng på nätterna och under vardagsrumsbordet när jag sitter och pluggar, min trogna följerslagare. Men nu ska jag klä sonen och kanske ta en promenad.

//Talk to you later.

Denna morgon fick jag sova ovanligt länge, Alexander väckte mig halv 7, Chila fick gå ut och kissa och skita, duktiga tjejen har inte gjort nånting inne nu heller. Sen lämnade vi henne ensam hemma när Alexander fick gå till dagis. Han var så glad denna morgon, Kerstin har ju kommit tillbaks också vilket är ett stort + för både mig och sonen. Alexander ville att jag skulle stanna och äta frukost med dom, gud så söt, men det får bli nån annan morgon. Nu ska jag äta frukost och ta ut hunden på en runda innan Rossan ringer. Idag ska jag hjälpa henne att handlar och baka inför hennes besök lite senare, sen måste jag ju bara säga, GRATTIS till gumman som börjar bli gammal nu  . Nämen skämt åsido, jag är fortfarande några månader äldre, men i sinnet och sättet är jag garanterat yngre, ja åtminstone i sättet  .

Men yngst är denna galna underbara tjej  . Men hon är alltid mattes ögonsten och hon lugnar ner sig hela tiden. Nu när jag vet att det går att ha henne lös ute så blir det mycket roligare och härligare att gå ut på våra promenader  .   

Då har man haft Rossan på besök här ikväll, vi pluggade och pratade på om hundar och barn, riktigt trevligt. När hon gick hem så följde jag och Chila med och fortsatte våran promenad. Chila fick vara lös för första gången, det gick jättebra, hon var så duktig på att lyssna. Är ju underbart att kunna ha henne lös, hon rejsade upp och ner för snöhögarna och fram och tillbaks till mig, hon var väldigt noga på att hålla koll på vars jag var under promenaden, min ögonsten. Alexander vaknade just före Rossan och jag skulle gå, gud så söt han är, han var så go när han kom och gav mig en kram. För er som undrar så är Alexander aldrig ensam hemma, det finns alltid någon här hos honom när jag går ut med hunden på kvällarna. Älskade son, älskade hund och älskade katt, min underbara lilla familj  .

Har nyss hämtat hem Alexander från dagis, Chila fick vara hemma själv för första gången, det gick bra för henne att vara själv, hon skällde bara när vi gick. Nu ligger hon under sängen och tar igen sig efter allt hon har fått vara med om idag. Jag tog med henne till stan vilket var otäckt för henne till en början men det gick bättre och bättre, vi var där ca 30 minuter innan vi for hem igen. Det har inte hänt några olyckor inne idag vilket är bra, jag tror hon börjar lugna ner sig omän det kommer att ta lite tid innan hon kan slappna av helt.

Alexander och Chila blev överlyckliga när dom såg varandra idag, så det blev några pussar och kramar mellan dom innan han fick komma in och klä av sig. Nu sitter han och ser på en film meddans jag känner lugnet. Lite senare ikväll kommer Rossan och då ska vi plugga, jag har inte pluggat nånting på hela lovet så nu är det dags att ta tag i studierna igen.

Det är svårt att få en bra bild på Chila då hon rör på sig hela tiden.

Natten gick bra, det har inte hänt några olyckor inne som jag kan se. Imorse gick Alexander upp lite efter 6, en mycket mera acceptabel tid än igår. Jag gick ut med Chila direkt då jag gick upp från sängen för att hon inte skulle kissa inne. Hon satte sig efter några minuter ute, jag öste på med beröm, lillgumman borde kunna hålla sig längre men då hon fortfarande har så lätt för att varva upp och fått svårare att varva ner så får jag väl göra såhär ett tag. Sen följde hon med och lämnade sonen på dagis, hon fick vänta på samma ställe som igår, hon är sååå duktig på att vänta, hon sitter bara där helt lugn när vi är inne. Men då när vi kommer ut så blir hon helt galen, hon pratar men det är ju bara gulligt, sen att hon hoppar, gräver och drar i kopplet för att jag ska komma fram fortare är inte lika gullligt. Jag brukar vänta ut henne, då hon har lugnat ner sig lite mer går jag fram, blir påhoppad, dissar henne totalt, sen då hon har lugnat ner sig ännu mer så tar jag lös hon och väntar tills hon är helt lugn, sen börjar vi gå. Att få henne att förstå att hon inte behöver bli så vild och vara så stressad är en hel process som kommer att bli lättare med tiden, men det kommer nog att ta sin tid då Chila är så extremt känslig. Jag ska snart äta frukost och gå en runda med henne så hon får göra sig av med lite energi, jag funderar även på att träna lite lydnad med henne så hon får lite hjärngympa, den här tjejen behöver allt hon kan få.

Här väntade hon när vi kom ut från dagis. Än så länge har ingen gått fram till henne, jag har inte låtit någon hälsa på henne ännu då jag anser att hon måste lära sig att vara lung först. Men det kommer, tålamod är a och o med denna hund.

Alexander är ju jätteduktig med henne, han säger ifrån när det blir för mycket. Dom kan sitta och mysa tillsammans ibland, min son och min hund är verkligen skapta för varanda. Det är bara synd att det är så svårt att få nån bra bild på dom när ingen av dom sitter stilla och tittar på mig tillräckligt länge. Det verkar inte som om någon av dom gillar att bli fotograferade för då jag kommer med kameran vänder dom båda ofta bort huvudet efter några sekunder, hmm jag får skaffa en snabbare kamera, än så länge har jag Rossans kamera men idag vill hon ha tillbaks den, imorgon blir ju hon ett år äldre. Jag ska fara in till stan med Chila idag så hon får lite mental träning, dessutom måste jag göra några ärenden bla hitta något skoj åt tanten som bli 28 år  .