Den här morgonen kom jag ihåg tvätttiden i tvättstugan. Dock kom jag inte dit före klockan 8 och jag hade tiden bokad från 7, men what ever. Det viktigaste är ju endå att kläderna blir rena, dessutom har jag bokat den imorgon igen mellan 10 och 14 så då har jag lite mer tid på mig. Då min torktumlare står som den gör på min tvättmaskin så vill ju inte farsan att jag ska använda den eftersom att det finns en stor risk för att den skulle ramla ner, hmm inte så lyckat om det skulle hända alltså. Nåja får se hur det går i den frågan längre fram. Annars har morgonen varit i stort sett som vanligt, hunden följde med och lämnade grabben på dagis, allting gick jättebra. Alexander trotsar mig mer eller mindre varje morgon, jag skulle nog säga att det var lite mindre den här morgonen, skönt det. Så nu ska jag bara ta det lugnt till klockan 9 då jag ska ner i tvättstugan igen.

Lusse verkar ha lagt sig till rätta på bordet:

Sky kanske söker en plats att sova på, eller så leker hon spöke:

Alexander sover sött:

Chila somnade bredvid bädden:

Kanske är det dags för mig att också komma i säng då så jag kan sova med mina älsklingar + Lusse som iof är som en liten älskling till mig trots att han är Michelles katt  .

// God natt.

Att bara älta om hur jobbigt allting är och hur dåligt allting är leder egentligen inte någonstans. Jag menar tänk efter. Visst jag mår jättedåligt, alla vet det. Men vems är ansvaret till att ta tag i mitt liv? Mitt eget såklart. Istället för att deppa och dränka mig i mina sorger för att saker som jag inte kan styra över är som dom är så kanske jag borde tänka på vad jag kan göra åt min egen situation. Jag har tagit tag i saker, men det är först nu jag märker att det börjar ge resultat. Men tala om att man är en fjärt i rymden samtidigt. Jag ber om hjälp, jag fick ingen hjälp, men när någon annan larmar om hur jag mår, jaa då jävlar händer det saker. Löjligt alltså. Nåja ikväll har jag tagit det lugnt, för stunden mår jag bra. Jag älskar mitt liv, men har tagit stryk av det som har hänt. Det är inte konstigt för det finns ingen som kan ta hur mycket som helst, alla är vi olika och orkar olika mycket. Jag vet inte när min gräns är nådd, men så länge jag har min son har jag ALLTID någon att kämpa för. Jag är inte självmordsbenägen, jag är stabil trots att jag kan må så groteskt dåligt ibland. Jag står fortfarande upp och tänker inte stupa. Jag tänker ta mig någonstans i mitt liv, men för att orka det måste jag må bra. Någon sa till mig att jag är stark, OJA jag är stark, jag är fruktansvärt stark, det vet jag. Men vad är då styrka?. Min styrka är att klara av min vardag trots mitt mående, min styrka är att be om hjälp och se till att jag får den. Min styrka får jag från min son, min familj och mina vänner, åtminstone dom som är mina riktiga vänner. Min styrka är mitt ansvar med tanke på att jag måste ha styrkan för att orka ta mitt ansvar.

Hos kuratorn idag så fick jag veta att allt det här händer mest troligt pga min nära döden uplevelse + det som hände med min vän. Att få veta att man kommer att dö om man inte opereras urakut är inte lätt. Jag reagerade inte för stunden, jag var tacksam och överlycklig för att jag överlevde, det är jag fortfarande. Men nu har reaktionen på allting kommit och den är inte lätt. Jag mår inte bra. Jag är förvirrad, har typ blivit fixerad av döden, min kurator sa det, men jag är forfarande stabil, jag hänger fortfarande med i verkligheten om jag så säger. Min egen erfarenhet och känsla av allting är att vägen tillbaka till livet är låååååång. Det är inte lätt att hitta tillbaks till livet. Men snart kommer jag nog tillbaks till livet igen. Jag kommer nu att få gå på tätare samtal med min kurator, jag tycker om henne oc litar verkligen på henne. För det viktigaste för mig är att bli accepterad, jag begär inte att någon ska förstå, jag vill bara att folk ska acceptera mig och mitt sätt efter det jag var med om och det gör ju folk. Jag lägger ut en bild på mig nu som är suddig, det följer ett budskap med bilden som jag kommer att skriva under.

Hur sargad än själen kan vara, ge aldrig upp den!.

Jaa så ser livet ut. Den här dagen har verkligen gått upp och ner i omgångar. Negativt, farsan verkar inte kunna laga torktumlaren, mår fortfarande inte helt bra. Positivt, hade ett riktigt bra möte med min kurator på psyk, har varit med en underbar vän, har pratat med några underbara vänner i telefon. Var även och fikade med min moder. Nåja när jag hade hämtat min son så for vi till Camilla och var där en stund, Alexander var nog väldigt trött då hans humör inte var det bästa. Efter att vi varit hos Camilla beställde jag en pizza som jag och Alexander delade på när vi kom hem. Jag upptäckte då att det kan vara lite jobbigt att ha en jättehungrig son som bara vill ha mat och samtidigt måste snabbrasta sin hund, det var ingen glad kille som följde med så hon fick bara kissa innan vi gick in igen. Efter maten så gick vi ut igen, Alexander var betydligt gladare då, lillkillen.

Det är ganska varmt ute nu, det var riktigt härligt. Alexander lekte på gården ovanför våran:

Tänk att dom där har kommit fram nu, vilken lycka för min kille.

Chila tyckte nog att det blev lite långtråkigt att vänta men hon behöll lugnet endå. Min duktiga hund som gör framsteg varje dag. Nu sover pojken och jag ska plocka undan i köket innan jag sätter mig i soffan och känner lugnet, ska också ringa ett samtal.

Jag har haft en jättemysig kväll med min son och hund.

// See ya!.

Igår fick jag en extremt jobbig nyhet igen, ovanligt för mig, det får ju aldrig vara helt bra. Jag var så glad efter att dom hade varit här och vi hade bestämt när jag ska få mitt nya kök mm, livet var på topp. Sen på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal, ett samtal som gjorde att all den där glädjen jag kände var som bortblåst på 5 röda. Jag kände bara en enorm smärta inom mig igen, smärtan får liksom inte gå över helt. Jag tänker inte berätta här i bloggen vad det handlar om, jag tänker inte heller berätta det för alla mina vänner. Orsaken till att jag skriver det här är för att jag själv måste få ut lite av det jobbiga. Det är tragiskt att jag inte ska kunna berätta en del saker för dom vänner jag har, inte heller för dom vänner som jag tror står mig närmast. Några av er kommer att få veta det, andra inte. I nöden testas vännen! säger man inte så?.  Jag kan direkt säga att det inte handlar om min vän som ligger på sjukhus med cancer. Nu kommer farsan så nu slutar jag skriva.

Ska jag våga berätta eller inte?. Det är frågan. Det gäller att hålla masken, eller hur!.

//Talk to you later.

Alltså ibland är det så skönt att bara släppa allting och ta sig en promenad med sin hund. Jag är verkligen en person som inte klarar mig utan hund. Jag har försökt men det är helt enkelt omöjligt. Det är inte så kallt ute som jag trodde det skulle vara. Jag älskar den här vårluften som har kommit nu. För tillfället sitter jag och väntar på alla som ska komma, det ska bli så spännande att se vad dom säger och gör idag. Ska försöka att snabbt hinna plocka undan lite i köket innan alla kommer, Chila är ju som sagt nyrasta så hon klarar sig ett tag.

Jag och min älskade hund, LOVE  .

Jag hade en riktigt mysig morgon med Alexander denna morgon. Vi låg kvar i sängen och hade mysigt innan vi gick upp och gjorde oss iordning.

Det bästa med morgonen är när Alexander är go och glad, bästa morgonmyset ever!...

Promenaden till dagis gick också otroligt bra, han var go och glad hela tiden, Chila som följde med är alltid glad. När vi kom in möttes vi upp av Malin som övertalade Alexander att ta av sig ytterkläderna då han inte ville det först. Sen sprang han in och hjälpte henne att duka mm. Jag sa hejdå och gick. Rastade Chila på vägen hem och allting var bra.

Men då vi kom hem så välte Lusse krukan som stod på köksbordet, ja jag vet att den inte ska stå där och jag vet att katter river ner saker. Men just denna morgon var det inte läge för det då det ska komma några killar klockan 10 och mäta skåpluckorna mm i köket. Ena stolen fick en dusch då det var vatten i krukan eftersom jag hade vattnat den typ innan vi gick. Lusse fick bråttom därifrån och tur var nog det eftersom jag kände mig aningen förbannad när det hände. Nåja det var bara att torka upp. Efter det satte jag mig här med mitt goda underbara morgonkaffe, det är himmelriket. En lugn morgon med en god kopp kaffe, AWESOME!!!. 

Då har klockan hunnit bli ganska mycket igen. Dagarna går så otroligt fort nu när det är vår. Dock hörde jag att det skulle vara kallt hela veckan, inte lika kul, men det är bara att klä sig då det inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder. Som ni såg i förra inlägget så var Olle här en kort stund och hjälpte mig, hans yngsta syster kom också in en stund när det var dags för dom att fara, så även hans farsa. Annkristin är ju bara för go, en glad, fin tjej helt enkelt:

Själv har mitt mående gått i vågor idag, jag har varit glad mestadels av tiden men sen har jag haft ångest till och från. Nu har jag lättare ångest så därför kanske det blir lite svårt att sova, ska renbädda min säng först så kanske det känns bättre sen. Är också lite nervös för imorgon då det kommer några killar hit som ska hjälpa mig att börja renovera i köket, spännande. Så snart har man ett nytt fint kök här hemma. Ska fota mitt gamla kök innan dom börjar renovera, minnen är ju alltid något speciellt trots allt.

Jag ser helt galen ut på bilden, kanske är det för att jag är mer eller mindre galen ibland. Nu ska sängen renbädddas sen ska jag sova.

//God natt!.