Att bara älta om hur jobbigt allting är och hur dåligt allting är leder egentligen inte någonstans. Jag menar tänk efter. Visst jag mår jättedåligt, alla vet det. Men vems är ansvaret till att ta tag i mitt liv? Mitt eget såklart. Istället för att deppa och dränka mig i mina sorger för att saker som jag inte kan styra över är som dom är så kanske jag borde tänka på vad jag kan göra åt min egen situation. Jag har tagit tag i saker, men det är först nu jag märker att det börjar ge resultat. Men tala om att man är en fjärt i rymden samtidigt. Jag ber om hjälp, jag fick ingen hjälp, men när någon annan larmar om hur jag mår, jaa då jävlar händer det saker. Löjligt alltså. Nåja ikväll har jag tagit det lugnt, för stunden mår jag bra. Jag älskar mitt liv, men har tagit stryk av det som har hänt. Det är inte konstigt för det finns ingen som kan ta hur mycket som helst, alla är vi olika och orkar olika mycket. Jag vet inte när min gräns är nådd, men så länge jag har min son har jag ALLTID någon att kämpa för. Jag är inte självmordsbenägen, jag är stabil trots att jag kan må så groteskt dåligt ibland. Jag står fortfarande upp och tänker inte stupa. Jag tänker ta mig någonstans i mitt liv, men för att orka det måste jag må bra. Någon sa till mig att jag är stark, OJA jag är stark, jag är fruktansvärt stark, det vet jag. Men vad är då styrka?. Min styrka är att klara av min vardag trots mitt mående, min styrka är att be om hjälp och se till att jag får den. Min styrka får jag från min son, min familj och mina vänner, åtminstone dom som är mina riktiga vänner. Min styrka är mitt ansvar med tanke på att jag måste ha styrkan för att orka ta mitt ansvar.

Hos kuratorn idag så fick jag veta att allt det här händer mest troligt pga min nära döden uplevelse + det som hände med min vän. Att få veta att man kommer att dö om man inte opereras urakut är inte lätt. Jag reagerade inte för stunden, jag var tacksam och överlycklig för att jag överlevde, det är jag fortfarande. Men nu har reaktionen på allting kommit och den är inte lätt. Jag mår inte bra. Jag är förvirrad, har typ blivit fixerad av döden, min kurator sa det, men jag är forfarande stabil, jag hänger fortfarande med i verkligheten om jag så säger. Min egen erfarenhet och känsla av allting är att vägen tillbaka till livet är låååååång. Det är inte lätt att hitta tillbaks till livet. Men snart kommer jag nog tillbaks till livet igen. Jag kommer nu att få gå på tätare samtal med min kurator, jag tycker om henne oc litar verkligen på henne. För det viktigaste för mig är att bli accepterad, jag begär inte att någon ska förstå, jag vill bara att folk ska acceptera mig och mitt sätt efter det jag var med om och det gör ju folk. Jag lägger ut en bild på mig nu som är suddig, det följer ett budskap med bilden som jag kommer att skriva under.

Hur sargad än själen kan vara, ge aldrig upp den!.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag igen.   http://www.nattstad.se/Carriecarrie   Det verkar inte lika roligt så kanske kommer jag tillbkas till den här bloggen. Men nu gör jag ett försök, folk påstår ju att nattstad är sååå mycket roligare. Nåja det återstår att...

Då vi inte hade speciellt mycket för oss sist jag skrev så blev det att ge Alexander några smörgåsar och sen att vi drog iväg till solbacken. Men då jag också pratade med Erica i telefon så blev det en vända dit, hon ville träffa Alexander innan han ...

Vilken otroligt lugn dag vi har här hemma. Ingen av oss har gjort speciellt mycket, vi har ätit, chillat, varit ute med dogsen och bara haft mysigt. Men eftersom att det bara jag, sonen och dogsen hemma just nu så passade vi på att äta i vardagsrumme...

Jaa det är ofattbart vad tiden går fort imorgon blir man grabb 3 år redan!. Hans sista dag som 2åring har hittills varit lite jobbig men då är det bara förmiddag än så länge. För tillfället sover han, det är inte konstigt att han är trött idag som vi...

Det är 1:a Juni idag och inte det minsta varmt, det är ca 16 + ute, ok det är inte jättekallt men jag saknar den riktiga sommarvärmen som vi hade förra helgen då det var minst 22 + och strålande sol. Vars har den värmen tagit vägen liksom?. Borta i G...