Lusse verkar ha lagt sig till rätta på bordet:

Sky kanske söker en plats att sova på, eller så leker hon spöke:

Alexander sover sött:

Chila somnade bredvid bädden:

Kanske är det dags för mig att också komma i säng då så jag kan sova med mina älsklingar + Lusse som iof är som en liten älskling till mig trots att han är Michelles katt  .

// God natt.

Att bara älta om hur jobbigt allting är och hur dåligt allting är leder egentligen inte någonstans. Jag menar tänk efter. Visst jag mår jättedåligt, alla vet det. Men vems är ansvaret till att ta tag i mitt liv? Mitt eget såklart. Istället för att deppa och dränka mig i mina sorger för att saker som jag inte kan styra över är som dom är så kanske jag borde tänka på vad jag kan göra åt min egen situation. Jag har tagit tag i saker, men det är först nu jag märker att det börjar ge resultat. Men tala om att man är en fjärt i rymden samtidigt. Jag ber om hjälp, jag fick ingen hjälp, men när någon annan larmar om hur jag mår, jaa då jävlar händer det saker. Löjligt alltså. Nåja ikväll har jag tagit det lugnt, för stunden mår jag bra. Jag älskar mitt liv, men har tagit stryk av det som har hänt. Det är inte konstigt för det finns ingen som kan ta hur mycket som helst, alla är vi olika och orkar olika mycket. Jag vet inte när min gräns är nådd, men så länge jag har min son har jag ALLTID någon att kämpa för. Jag är inte självmordsbenägen, jag är stabil trots att jag kan må så groteskt dåligt ibland. Jag står fortfarande upp och tänker inte stupa. Jag tänker ta mig någonstans i mitt liv, men för att orka det måste jag må bra. Någon sa till mig att jag är stark, OJA jag är stark, jag är fruktansvärt stark, det vet jag. Men vad är då styrka?. Min styrka är att klara av min vardag trots mitt mående, min styrka är att be om hjälp och se till att jag får den. Min styrka får jag från min son, min familj och mina vänner, åtminstone dom som är mina riktiga vänner. Min styrka är mitt ansvar med tanke på att jag måste ha styrkan för att orka ta mitt ansvar.

Hos kuratorn idag så fick jag veta att allt det här händer mest troligt pga min nära döden uplevelse + det som hände med min vän. Att få veta att man kommer att dö om man inte opereras urakut är inte lätt. Jag reagerade inte för stunden, jag var tacksam och överlycklig för att jag överlevde, det är jag fortfarande. Men nu har reaktionen på allting kommit och den är inte lätt. Jag mår inte bra. Jag är förvirrad, har typ blivit fixerad av döden, min kurator sa det, men jag är forfarande stabil, jag hänger fortfarande med i verkligheten om jag så säger. Min egen erfarenhet och känsla av allting är att vägen tillbaka till livet är låååååång. Det är inte lätt att hitta tillbaks till livet. Men snart kommer jag nog tillbaks till livet igen. Jag kommer nu att få gå på tätare samtal med min kurator, jag tycker om henne oc litar verkligen på henne. För det viktigaste för mig är att bli accepterad, jag begär inte att någon ska förstå, jag vill bara att folk ska acceptera mig och mitt sätt efter det jag var med om och det gör ju folk. Jag lägger ut en bild på mig nu som är suddig, det följer ett budskap med bilden som jag kommer att skriva under.

Hur sargad än själen kan vara, ge aldrig upp den!.

Jaa så ser livet ut. Den här dagen har verkligen gått upp och ner i omgångar. Negativt, farsan verkar inte kunna laga torktumlaren, mår fortfarande inte helt bra. Positivt, hade ett riktigt bra möte med min kurator på psyk, har varit med en underbar vän, har pratat med några underbara vänner i telefon. Var även och fikade med min moder. Nåja när jag hade hämtat min son så for vi till Camilla och var där en stund, Alexander var nog väldigt trött då hans humör inte var det bästa. Efter att vi varit hos Camilla beställde jag en pizza som jag och Alexander delade på när vi kom hem. Jag upptäckte då att det kan vara lite jobbigt att ha en jättehungrig son som bara vill ha mat och samtidigt måste snabbrasta sin hund, det var ingen glad kille som följde med så hon fick bara kissa innan vi gick in igen. Efter maten så gick vi ut igen, Alexander var betydligt gladare då, lillkillen.

Det är ganska varmt ute nu, det var riktigt härligt. Alexander lekte på gården ovanför våran:

Tänk att dom där har kommit fram nu, vilken lycka för min kille.

Chila tyckte nog att det blev lite långtråkigt att vänta men hon behöll lugnet endå. Min duktiga hund som gör framsteg varje dag. Nu sover pojken och jag ska plocka undan i köket innan jag sätter mig i soffan och känner lugnet, ska också ringa ett samtal.

Jag har haft en jättemysig kväll med min son och hund.

// See ya!.

Igår fick jag en extremt jobbig nyhet igen, ovanligt för mig, det får ju aldrig vara helt bra. Jag var så glad efter att dom hade varit här och vi hade bestämt när jag ska få mitt nya kök mm, livet var på topp. Sen på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal, ett samtal som gjorde att all den där glädjen jag kände var som bortblåst på 5 röda. Jag kände bara en enorm smärta inom mig igen, smärtan får liksom inte gå över helt. Jag tänker inte berätta här i bloggen vad det handlar om, jag tänker inte heller berätta det för alla mina vänner. Orsaken till att jag skriver det här är för att jag själv måste få ut lite av det jobbiga. Det är tragiskt att jag inte ska kunna berätta en del saker för dom vänner jag har, inte heller för dom vänner som jag tror står mig närmast. Några av er kommer att få veta det, andra inte. I nöden testas vännen! säger man inte så?.  Jag kan direkt säga att det inte handlar om min vän som ligger på sjukhus med cancer. Nu kommer farsan så nu slutar jag skriva.

Ska jag våga berätta eller inte?. Det är frågan. Det gäller att hålla masken, eller hur!.

//Talk to you later.