Denna kväll har jag spenderat med Madelene och hundarna, min son sover och allting är lugnt här. Chila och Tarzan har varit ute och jag ska gå lägga mig nu om en liten stund. Jag känner mig helt slut, har ingen ork till någonting, Madelene, tack för att du finns. Jag ska dit en stund imorgon också innan mötet och förbereda mig mentalt på att komma dit, hur fan ska jag fixa det här?. Det återstår att se hur det går.

Madelene och hundarna.

Jag vet inte vad jag ska säga som jag inte redan sagt om mig själv så jag kan väl berätta att min son har haft en underbar dag med sina kompisar på dagis, det hade gått jättebra när dom var i kombihallen och barnen fick leka. När dom dock kom tillbaks till dagis och dom hade sovit en del barn (Alexander inräknad) så gick det inte lika bra. Han har ju börjat kliva ur vagnen så dom har ju låtit han sova inne nu i 2 veckor fick jag vet idag. Nåja det som hände var att stackarn som vanligt skulle kliva ur vagnen när han vaknar men ramlar och får en ordentlig smäll i huvudet, jag var ju inte där så dom berättade det för mig. Det första jag gör är att titta till honom, han har en stor bula och ett kraftigt blåmärke i pannan, men i övrigt mår han bra. Jag kommer att hålla extra koll på honom ikväll om det nu visar sig att han börjar må dåligt. Men han är go och glad, har ätit bra idag så det känns jättebra att vara med lillkillen. Jag mår skit och ska spendera kvällen med min son som ska gå lägga sig snart.

Jag vet inte vad som är värst just nu, men jag vet vad som får mig att må bäst just nu, så dax att leka med pojken. Solstrålen min  .

Har igentligen inte så mycket att komma med men fick lite frågor om Sky. Efter kastreringen nu så mår hon bra, hon går runt här hemma med sin krage och stör sig något våldsamt på att ha den men har väl accepterat att hon måste det. Hon har ett stort snitt i magen + att dom har rakat bort all pälls runtomkring, inte snyggt för fem öre, som tur är växer ju pälsen igen så snart ser hon nog ut som vanligt igen.

Sky hos veterinären innan vi fick gå in. Hon var bara för söt när hon satt i mitt knä och spanade in hunden bredvid, dom fick hälsa på varandra och verkade bli rätt så bra kompisar.

När jag efter det hämtade Alle så for vi och handlade, Alexander ville bära korgen så i framtiden ska han få börja ta en egen liten vagn när vi ska handla.

Nåja det var lite från igår.

Idag ställde jag mig själv en fråga när jag hämtade Alexander på dagis:

Vars tog våren vägen? det hoppade från April till typ November direkt. SUCK. Nåja förr eller senare blir det väl sommar.

//See you.

Det är väl det enda jag kan göra just nu, bara kämpa på med allting. Alexander är på dagis och har inte en susning om vad som pågår runt omkring, mitt barn ska fan inte bli inblandat i den här skräckhistorien som vi befinner oss i just nu. Det är nu jag måste påminna mig själv om att jag inte är ensam, jag har mina vänner, jag har faktiskst mina vänner. Jag mår jättedåligt, jag är skiträdd. Imorgon får jag veta mer, jag har ont i huvudet, jag tänker alla möjliga tankar om vad som kan hända. Jag känner mig så grymt sviken av mina såkallade föräldrar. Det här måste gå bra, det bara måste det, annars vet jag inte vad jag gör. Jag delar med mig av historien längre fram när jag vet mer om vad som kommer att hända. Madelene kom upp till oss imorse med Wox, hon bjöd på sockerkaka, hennes sockerkaka är verkligen jättegod, jag fick bara i mig en bit. Madelene vet, Madelene stöttar, Underbara granne och vän, Rosita vet, Alexanders farsa vet. Jag försökte få tag i Erica igår, hon ringde upp men jag missade hennes samtal, Erica vet inte vad som har hänt, hon kommer att få veta.

Fan jag var asfull på den där bilden som togs när vi festade, full och skitförbannad. Dock ser jag mera deppad ut, liksom nu då jag känner mig mest nedslagen. Den passar bättre nu än vad den gjorde då. Otroligt hur man kan se ut vid olika tillfällen. Jag är iof inte ledsen nu, bara besviken, förbannad och sårad. Nåja nu är det som det är och jag ska fixa det här med mina vänners hjälp och med styrkan från min son. Desto mer jag skriver nu desto mer förbannad blir jag och det är den ilskan jag måste känna för att kunna stå upp imorgon och orka på mötet imorgon. Jag kommer inte att visa några som helst känslor för det ger absolut ingenting men jag kommer att släppa ut alla känslor sen när jag kommit hem, när jag nattat min son och jag är ensam, kanske har jag en vän här, kanske inte. Men jag har min hund, min nyopererade katt, Tarzan och Lusse här. Sen har jag mina underbara vänner ett telefonsamtal bort om det skulle behövas, jag är säker på att jag får sällskap om jag verkligen behöver det. Men nu ska jag sluta skriva och göra lite annat innan jag ska hämta min son på dagis.

//Talk to you later.