Direktlänk till inlägg 2 januari 2012
Alexander är det absolut viktigaste för mig i livet. Det finns sååå mycket som är viktigt men Alexander är den jag är mest rädd för att förlora. Jag behöver min son, han behöver mig. Jag ska bearbeta det som har hänt, jag ska plugga, jag ska söka jobb. Jag ska göra allt som står i min makt för att ge min son en bra uppväxt, som han förtjänar. Mitt oskyldiga barn ligger och sover utan att ha en susning om vad som har hänt. För han har livet just börjat, för han ska livet få vara en lek. Han lär sig saker hela tiden, han är smart, han är glad, han är älskad, han är trygg.
Det är så det ska vara för ett barn. Jag kan aldrig lova att jag kommer att överleva dagen som kommer, men jag kan lova att göra allting som står i min makt för att överleva, för att ge honom det han förtjänar. Han förtjänar både sin mamma och sin pappa, det har han också, inte på samma adress vilket är synd men han har oss båda i sin närhet. Han bor med mig, men han träffar sin pappa och det ska han alltid ha rätten att göra.
Jag kommer att älta det som har hänt fram och tillbaks här i bloggen en tid framöver, det är något jag behöver göra för att kunna gå vidare. Ni får helt enkelt ha tålamod med mig i den här frågan. Man tror aldrig att det ska hända en själv, man hör hela tiden om saker som händer, men det kan ju inte drabba mig. Varför inte?. Det var ju just det som det gjorde, jag är en av dom drabbade, jag är en av dom som har fått en andra changs, en av dom som är så otroligt tacksam, en av dom som inte vet hur jag ska säga tack till han som räddade mitt liv. Jag är en av dom som är rädd för att leva men också rädd för att dö, en av dom som har fått upp ögonen och verkligen förstår att livet är livsfarligt så det gäller att ta vara på tiden som du lever. För när som helst kan livet ta slut, närsomhelst är det över. Livet är ett mirakel, livet är nånting som man verkligen ska vara rädd om.
Jag suktar inte efter att få dö, för dit kommer jag endå en dag.
Jag suktar efter att få leva, för det är det jag gör just nu.
Varenda dag som jag får spendera med min son. mina vänner, min familj så är jag tacksam.
Varenda dag som är jobbig måste jag ta mig genom, livet är inte alltid lätt.
Men livet är värt att levas.
Ta vara på tiden du har när du lever för ingen vet vad som händer när du dör, ingen vet om du kommer att få leva igen.
Jag fick en andra changs i mitt liv, tack för det!
Nu flyttar jag igen. http://www.nattstad.se/Carriecarrie Det verkar inte lika roligt så kanske kommer jag tillbkas till den här bloggen. Men nu gör jag ett försök, folk påstår ju att nattstad är sååå mycket roligare. Nåja det återstår att...
Det är 1:a Juni idag och inte det minsta varmt, det är ca 16 + ute, ok det är inte jättekallt men jag saknar den riktiga sommarvärmen som vi hade förra helgen då det var minst 22 + och strålande sol. Vars har den värmen tagit vägen liksom?. Borta i G...
Carrie kallas jag, jag är 28 år och bor ensam med min son Alexander på 2 och ett halvt år och mina hundar Akila och Chila.
I min blogg skriver jag om våran vardag som kan vara både händelserik och intensiv men också väldigt lugn.
Alexander är min son, han kom till världen den 4 juni 2009 kockan 05:45 med ett skrik som verkligen talade om för alla att han var här. Han vägde då 3030 gram och var 49 cm lång. Ett minne för livet.
Häng med oss i vårat liv, jag lever med tanken att man ska försöka njuta av sitt liv och leva i nuet, för ingen vet hur morgondagen ser ut.
Ha en trevlig lässtund.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 |
||||||||
|