Direktlänk till inlägg 20 september 2011
Jag mår inte bra, jag är verkligen körd i botten. Jag vaknade runt 6 av att Sky levde om. Jag var deppad, jag orkade inte äns bry mig om henne. Jag hamnade i mina djupa tankar, allting kom tillbaks och då menar jag allting. Uppväxten, sveket mm.
Jag la mig ner igen och grinade som ett jävla våldtäktsoffer, jag kände mg så fruktansvärt ensam. Efter en stund tittade jag på klockan, det var 10 minuter kvar tills larmet hade tvingat mig att gå upp. Jag gick och satte mig i vardagsrummet en stund. Sen när larmet sa till så gick jag in till min son, han låg i sin säng, han hade nyss vaknat. Jag sa god morgon till honom, han tittade på mig och log, jag lyfet upp honom, han började skratta. Jag sa som det var att jag var deppad och och ville ha en kram. Jag fick en kram, sen gick vi och la oss i min säng. Alexander räddade min morgon, hans glada humör, hans varma lilla kropp och hans otroligt söta leende fick mig att må mycket bättre ganska snabbt.
Vi låg i sängen en ganska lång stund, när vi kom till dagis var klockan nästan halv 8. Men jag behövde honom, ibland får jag tröst av att se min son, av att veta att han finns där när jag behöver honom, precis som jag finns och ALLTID kommer att finna för honom.
Nu sitter jag här med mitt kaffe som vanligt, jag längtar till jag ska hämta Alexander på dagis idag. Jag ska sätta mig med Engelskan en stund, jag måste verkligen ta tag i den nu, jag har verkligen slarvat med engelskan, kanske är det för att jag har mått som jag gör. När jag mådde som sämst imorse så ville jag bara ge upp, men nu har jag bestämt mig för att fara till skolan. All den här energin som kom tillbaks fick jag av min son.
Han är verkligen mitt mirakel. Jag lovar inte att jag klarar av det här just nu, men jag vet för första gången i mitt liv vad det verkligen är jag vill bli. Jag vet att jag inte får ge upp, trots det så gör jag det ibland. Men min son och mina vänner finns ALLTID där.
Som jag har sagt tidigare och jag kan säga det igen, i min blogg delar jag med mig av mycket, men inte allt. Jag skäms inte för att berätta att jag mår dåligt ibland, fruktansvärt dåligt. Jag delar gärna med mig av det, om det är någon som har frågor och kommentarer så kom med dom. En del tycker att jag är en stor loser, det får dom tycka om dom vill, en del älskar min blogg för att jag vågar skriva det jag tycker, tänker och känner, det är roligt. Men jag är bara mig själv!.
Ha det så bra, vi hörs sen bloggen.
Nu flyttar jag igen. http://www.nattstad.se/Carriecarrie Det verkar inte lika roligt så kanske kommer jag tillbkas till den här bloggen. Men nu gör jag ett försök, folk påstår ju att nattstad är sååå mycket roligare. Nåja det återstår att...
Det är 1:a Juni idag och inte det minsta varmt, det är ca 16 + ute, ok det är inte jättekallt men jag saknar den riktiga sommarvärmen som vi hade förra helgen då det var minst 22 + och strålande sol. Vars har den värmen tagit vägen liksom?. Borta i G...
Carrie kallas jag, jag är 28 år och bor ensam med min son Alexander på 2 och ett halvt år och mina hundar Akila och Chila.
I min blogg skriver jag om våran vardag som kan vara både händelserik och intensiv men också väldigt lugn.
Alexander är min son, han kom till världen den 4 juni 2009 kockan 05:45 med ett skrik som verkligen talade om för alla att han var här. Han vägde då 3030 gram och var 49 cm lång. Ett minne för livet.
Häng med oss i vårat liv, jag lever med tanken att man ska försöka njuta av sitt liv och leva i nuet, för ingen vet hur morgondagen ser ut.
Ha en trevlig lässtund.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||||
|