Direktlänk till inlägg 9 mars 2012
Då har man kommit hem från krimatoriet, jag var med på slutet av en krimering idag. Fan också!!!. Jag berättade min erfarenhet av hur en krimation går till, sen fick jag veta att allting bara var en bluff och en synvilla, jag orkar inte ta det nu men kan berätta sen när jag har hämtat mig från chocken. Hursomhelst så kändes det bra att få komma dit och prata med dom, även se slutet på en krimering. Jag ska dit till veckan igen och se från början tillslut på en krimation. Idag var upplevelsen helt annorlunda från första gången jag var där, idag kände jag mig lugn, det var inte farligt. Ok jag tar det nu iallafall då jag hela tiden ger vibbar om det.
Jag har varit med om en krimering en gång tidigare, det var hemskt, det var OTÄCKT!!. Varför? Jo för att jag såg en människa som blev krimerad sätta sig upp i ungen, det gick fort allting, på bara några sekunder var det över. Jag blev rädd, fruktansvärt rädd, många tankar han fara genom huvudet på mig, typ han lever gör nånting. Jag hade mardrömmar om det jättelänge efter den upplevelsen.
Då jag kom dit idag var jag rädd, speceillt när han sa att vi kunde gå ner för att dom höll på att krimera en människa nu. Jag följde med, men var fruktansvärt rädd för vad jag skulle få se. Nu var det ju som sagt i slutet och det var ju skönt då allting var så lugnt. Jag berättade att jag hade varit med tidigare och att liket då hade satt sig upp. Då säger Ronnie som jobbade där att det inte stämmer, liket sätter sig aldrig upp, han har då jobbat där i 30 år. Jag blir inomborsd förbannad men lyckas behärska mig och säger att jag har sett det, jag har för fan sett det med egna ögon så påstå inget annat!. Han svara då att det kan bildas en virvel en syrevirvel om jag kom ihåg rätt som gör att det kan se ut som att liket sätter sig upp, även reser på sig ibland. Genom med att det går så otroligt fort så kan det bli en synvilla som gör att man upplever att liket sätter sig upp tom med reser på sig i vissa fall. Men det händer inte, det har aldrig hänt. Jag blir chockad och har svårt att tro på det han säger först, men ju mer han förklarar och berättar för mig desto mera logiskt och troligt låter det, men för att jag ska bli 100% säker och komma över min skräck efter det jag såg första gången så ska jag få komma dit igen och se på en krimering från början till slutet. Jag tror på honom, jag måste bara övertyga mig själv om att det jag såg inte hände, det var bara en synvilla pga virveln.
När vi gick därifrån var jag upprörd, skakig och tom gråtfärdig för att jag bla var så nådigt förbannad, sårad mm. Hur fan kunde killen som jobbade där första gången låta oss som var där tro att det verkligen hände? HUR FAN KUNDE HAN LÅTA OSS TRO DET UTAN ATT SÄGA HUR DET EGENTLIGEN VAR?!!!!!!!!!!!. Så jävla sjuk människa, alla år som jag trodde att det var så, alla år som jag visste att det var så. Jag vet ju vad jag såg, jag är ju inte helt dum i huvudet!!. Var det så jävla svårt att säga att det kan se ut så pga virveln, mååånga har sagt precis som jag att liket sätter sig upp, en del har sagt att det reser på sig. Men i själva verket så är det inte så. Jag har gått och mått dåligt alldeles i onöndan. Jag är bara tacksam för att Ronnie kunde berätta hur det egentligen är för mig. Men alla andra som har sett det jag har sett då? dom borde också få veta hur det egentligen är. Alla som tror på det dom såg och vet att det är som jag säger, alla dom då?. Jag hoppas att dom också vågar gå tillbaks för att få veta sanningen om det vi såg. Det jag ser är ju sant liksom. Men synvillor förekommer. Tack för att du hjälpte mig Ronnie, tack för att jag får komma tillbaks igen till veckan. Nu vill jag se verkligheten för var den egentligen är, nu vill jag se vad det var som egentligen hände första gången jag såg en krimering.
För att lugna ner mig så ska jag försöka få i mig nånting till lunch, sen ta en långpromenad med Chila. Jag ska plugga men just nu kan jag omöjligt konsentrera mig, lite frisk luft före, så kanske jag blir människa igen.
Nu flyttar jag igen. http://www.nattstad.se/Carriecarrie Det verkar inte lika roligt så kanske kommer jag tillbkas till den här bloggen. Men nu gör jag ett försök, folk påstår ju att nattstad är sååå mycket roligare. Nåja det återstår att...
Det är 1:a Juni idag och inte det minsta varmt, det är ca 16 + ute, ok det är inte jättekallt men jag saknar den riktiga sommarvärmen som vi hade förra helgen då det var minst 22 + och strålande sol. Vars har den värmen tagit vägen liksom?. Borta i G...
Carrie kallas jag, jag är 28 år och bor ensam med min son Alexander på 2 och ett halvt år och mina hundar Akila och Chila.
I min blogg skriver jag om våran vardag som kan vara både händelserik och intensiv men också väldigt lugn.
Alexander är min son, han kom till världen den 4 juni 2009 kockan 05:45 med ett skrik som verkligen talade om för alla att han var här. Han vägde då 3030 gram och var 49 cm lång. Ett minne för livet.
Häng med oss i vårat liv, jag lever med tanken att man ska försöka njuta av sitt liv och leva i nuet, för ingen vet hur morgondagen ser ut.
Ha en trevlig lässtund.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||||
|