Då har man kommit hem från krimatoriet, jag var med på slutet av en krimering idag. Fan också!!!. Jag berättade min erfarenhet av hur en krimation går till, sen fick jag veta att allting bara var en bluff och en synvilla, jag orkar inte ta det nu men kan berätta sen när jag har hämtat mig från chocken. Hursomhelst så kändes det bra att få komma dit och prata med dom, även se slutet på en krimering. Jag ska dit till veckan igen och se från början tillslut på en krimation. Idag var upplevelsen helt annorlunda från första gången jag var där, idag kände jag mig lugn, det var inte farligt. Ok jag tar det nu iallafall då jag hela tiden ger vibbar om det.

Jag har varit med om en krimering en gång tidigare, det var hemskt, det var OTÄCKT!!. Varför? Jo för att jag såg en människa som blev krimerad sätta sig upp i ungen, det gick fort allting, på bara några sekunder var det över. Jag blev rädd, fruktansvärt rädd, många tankar han fara genom huvudet på mig, typ han lever gör nånting. Jag hade mardrömmar om det jättelänge efter den upplevelsen.

Då jag kom dit idag var jag rädd, speceillt när han sa att vi kunde gå ner för att dom höll på att krimera en människa nu. Jag följde med, men var fruktansvärt rädd för vad jag skulle få se. Nu var det ju som sagt i slutet och det var ju skönt då allting var så lugnt. Jag berättade att jag hade varit med tidigare och att liket då hade satt sig upp. Då säger Ronnie som jobbade där att det inte stämmer, liket sätter sig aldrig upp, han har då jobbat där i 30 år. Jag blir inomborsd förbannad men lyckas behärska mig och säger att jag har sett det, jag har för fan sett det med egna ögon så påstå inget annat!. Han svara då att det kan bildas en virvel en syrevirvel om jag kom ihåg rätt som gör att det kan se ut som att liket sätter sig upp, även reser på sig ibland. Genom med att det går så otroligt fort så kan det bli en synvilla som gör att man upplever att liket sätter sig upp tom med reser på sig i vissa fall. Men det händer inte, det har aldrig hänt. Jag blir chockad och har svårt att tro på det han säger först, men ju mer han förklarar och berättar för mig desto mera logiskt och troligt låter det, men för att jag ska bli 100% säker och komma över min skräck efter det jag såg första gången så ska jag få komma dit igen och se på en krimering från början till slutet. Jag tror på honom, jag måste bara övertyga mig själv om att det jag såg inte hände, det var bara en synvilla pga virveln.

När vi gick därifrån var jag upprörd, skakig och tom gråtfärdig för att jag bla var så nådigt förbannad, sårad mm. Hur fan kunde killen som jobbade där första gången låta oss som var där tro att det verkligen hände? HUR FAN KUNDE HAN LÅTA OSS TRO DET UTAN ATT SÄGA HUR DET EGENTLIGEN VAR?!!!!!!!!!!!. Så jävla sjuk människa, alla år som jag trodde att det var så, alla år som jag visste att det var så. Jag vet ju vad jag såg, jag är ju inte helt dum i huvudet!!. Var det så jävla svårt att säga att det kan se ut så pga virveln, mååånga har sagt precis som jag att liket sätter sig upp, en del har sagt att det reser på sig. Men i själva verket så är det inte så. Jag har gått och mått dåligt alldeles i onöndan. Jag är bara tacksam för att Ronnie kunde berätta hur det egentligen är för mig. Men alla andra som har sett det jag har sett då? dom borde också få veta hur det egentligen är. Alla som tror på det dom såg och vet att det är som jag säger, alla dom då?.  Jag hoppas att dom också vågar gå tillbaks för att få veta sanningen om det vi såg. Det jag ser är ju sant liksom. Men synvillor förekommer. Tack för att du hjälpte mig Ronnie, tack för att jag får komma tillbaks igen till veckan. Nu vill jag se verkligheten för var den egentligen är, nu vill jag se vad det var som egentligen hände första gången jag såg en krimering.

För att lugna ner mig så ska jag försöka få i mig nånting till lunch, sen ta en långpromenad med Chila. Jag ska plugga men just nu kan jag omöjligt konsentrera mig, lite frisk luft före, så kanske jag blir människa igen.

Sen Chila flyttade hit så har det varit ett ständigt kaos i lägenheten, man går upp på morgonen, sonen och hunden busar, man lämnar sonen på dagis, imorse fick Chila följa med och lämna honom, sen när hon är nyrastad så går man in. Då är det fullt ös på Chila, hon springer fram och tillbaks med sin leksak och har roligt en stund innan hon lägger sig till rätta under vardagsrumsbordet där jag oftast sitter och ser på tv meddans jag äter frukost. Jag älskar Chila och Alexander, jag älskar det kaoset dom ger mig på morgonen, jag älskar kaoset som blir när dom träffar varandra när Alexander kommer hem från dagis, det kaos dom ger mig är ett tecken på lycka, det kan jag leva med då det är en valp och en liten pojke som har funnit varandra.

Men om man ska prata om nånting annat än min hund, så kan man kanske säga lite om min katt. Sky tycker att Chila är extremt jobbig, Sky skulle nog inte ha så mycket emot att få ha mig för sig själv och få tillbaks lugnet som fanns här hemma innan Chila kom. Ibland kan Sky ligga i mitt knä och titta på mig, det ser ut som hon tänker.. Vad har du tagit hit för monster?, hon drar mig i pälsen, hon knuffar mig, hon jagar mig, men samtidigt så kan hon vara riktigt mysig ibland. Jag tänker bara att Chila kommer att lugna sig när Sky säger ifrån på alvar, hon har börjat fräsa ifrån nu när Chila blir för jobbig men samtidigt skulle kanske Chila behöva få sig en klo över nosen som en tydlig markering. Jag tror det kommer snart för Sky börjar bli extremt less nu.

Alexander tycker att livet blev underbar när vi skaffade Chila, han har alltid varit en livsnjutare men en hund gör alltid livet ännu mera spännande, speciellt en så här busig hund. Alexander är min ängel som kan ta djur för hårt men också vara extremt duktig på att ta hand om djur. Alexander och jag ska bara ha mysigt hemma i helgen med våra djur, vi ska ta promenader med Chila, se på film i soffan och mysa med Sky mm mm. Alexander är mitt liv.

Jag då?. Jag har fått fullt upp sen Chila kom, jag mår så bra sen hon kom. Alla promenader som jag kommer ut på, all träning som hon behöver, det är sånt som jag älskar med mitt liv. Jag har bara hunnit sätta mig ner med studierna en kväll så idag måste jag egentligen vrålplugga, det är tur man har helgen på sig också. Jag har njutit i aldra högsta grad av mitt sportlov, kanske njöt så mycket att allt som hette studier fick hamna på sidan lite för länge. Det är så typiskt mig. Men det jag tänker göra nu är att ta min vanliga morgonkopp med kaffe, äta lite frukost, plugga en liten stund, ta ut Chila och sen ska jag bege mig mot krimatoriet på Alhem. Jag ska vara där klockan 10, nu får det bära eller brista för mig, men jag behöver den här sortens hjälp för att kunna gå vidare. Sen jag skaffade Chila har jag haft så mycket annat att tänka på mm, men det faktum att jag höll på att mista livet och förlorade det som skulle bli mitt andra barn finns endå kvar. Kanske har jag inte haft det i tankarna så mycket dom sista dagarna men det kommer tillbaks förr eller senare, så därför har jag nu valt att ta emot den här hjälpen som jag har blivit erbjuden. Jag berättar mer om det sen när jag har varit där.

//Talk to you later.