Engelskan pratar jag om. En del av mig vet att jag kan och jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att klara av den om jag satsar på den och vi får vara friska. Varför funderar man på att ge upp då?. Jag känner inte att jag får det stöd från 2 personer som jag verkligen skulle behöva få det ifrån snarare tvärtom. Dom här personerna som verkligen borde finnas och vara ett stöd och se det som jag gör som är bra gör precis tvärtom, jag straffas när det går dåligt. Det får mig återigen att tänka på varför jag gör det här.. Allting jag gör är fel, jag lever mitt eget liv, jag har en son, jag har en hund, jag har en katt och jag kämpar som fan med engelskan och en massa annat. Vad har jag gjort som är rätt enligt dom? Absolut ingenting, det var fel att skaffa hund och katt. Pojken var ju trots allt rätt beslut då jag fixar att vara mamma utan några bekymmer. Tänk vilken dröm det är för mig att få bli accepterad för att jag lever mitt liv, jag är snart 30 år men blir behandlad som ett barn som inte klarar av nånting. Och det får jag ju veta, om jag misslyckas, då jävlar får jag veta det, men om jag klarar av nånting är det som ingen som säger så mycket. Liksom jag klarar av att vara mamma, jag klarar av ta hand om katt och hund, det finns ingenting som kan få mig att ge upp mina djur som jag har valt att ta hand om. Sen att jag har tagit hand om djur som jag sen har skickat till bra hem eller varit tvunga att ta bort beror ju delvis på att jag har varit jourhem till många djur. Hur många vet det liksom?. Typ inte många alls, hur många har frågat mig om det? typ ingen. Hur somhelst så är Chila MIN hund som jag har valt att skaffa, som jag har betalat för, som jag har vaccinerat, besiktat och ställt mig som ägare på. Vet ni varför? För att hon är MIN jag har VALT att köpa  henne, hon är en familjemedlem. Sky är MIN katt som jag köpte när hon var 12 veckor, som jag har vaccinerat och chippat och som jag också har ställt mig som ärgare på. Båda mina djur har jag valt att försäkra och ta hand om tills dom blir sjuka eller dör av ålderdom. Jag skaffar mig alltså inte egna djur för att göra mig av med dom, så nu vet ni det!.

Jag skriver det här inlägget och mår skit rent ut sagt. Jag är skitförbannad, men samtidigt grymt sårad. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men en sak vet jag!. Jag ska ta hand om min famlij, min son, min hund och min katt. Dom tar ju hand om mig, för en liten stund var jag ute med Chila. Hon är glad, hon är busig, hon älskar mig och kommer ofta fram till mig om jag inte mår bra, precis som Sky. Jag älskar mina ögonstenar och kommer att ta hand om dom precis som dom tar hand om mig. Alexander, Chila och Sky är min famlij, vi är en riktig famlij som älskar varandra gränslöst. Det är så en famlij ska vara i mina ögon. Visst jag kan bli arg på både min son och mina djur, men dom kan också bli arga på mig. Det viktigaste är ju endå att man älskar varandra och ger varandra den kärler man behöver och i den kärleken handlar det om att respektera varandra oavsett om man är människa eller djur. I den kärleken ingår det att man ska kunna få vara arga på varandra men samtidigt kunna vara lyckliga tillsammans och det är vi i min lilla familj. Jag mår dåligt ja, men hade det inte varit för min lilla famlij så hade jag gått under, jag behöver dom och dom behöver mig. Varje morgon som jag vaknar så tackar jag för att dom finns och att vi lever och får vara friska.

Men sen har jag det jobbiga i mitt liv som så många andra också har. Jag tänker på mitt sätt, jag står för vad jag tycker och tänker. Jag är inte rädd för att säga ifrån. Jag har varit skitsnackare, jag har ljugit, jag har gjort misstag och gör misstag fortfarande. Men sen jag fick min andra chans i livet så har jag förämdrats avsevärt mycket i mitt tankesätt mm. Om dom 2 personer som jag syftar på inte kan acceptera mig för den jag är eller kan finnas när det går dåligt som dom borde göra. Ja då förtjänar dom inte mig när det går bra heller. Det är så lätt att säga, men så svårt för mig att leva upp till. Men nu SKA det bli en ändring i den fråga, nu har jag fått nog av det här och nu kommer dom att få veta det. Jag har inte orken att säga ifrån själv men med 2 personer som gör allting för att jag ska lyckas så kommer jag att fixa det här. Nu säger jag ifrån med stöd från högre makter, det här ska inte få fortsätta!!!.